Många vackra minnen har du gett, gångerna vi med lätthet vann alla klasser på en tävling, varven i ökad tölt som fick publiken att dra efter andan, ängsgalopperna, hovklappret på asfaltvägen i stutby, terränghindrerna i södertörn,gången vi jagade efter en skenande Geisli utan ryttare, gången vi var på jakt efter en förrymd hund. När jag red dig hem från sommarbetet i bara grimma, bara behövde andasut för att du skulle stanna. Hoppträning i bara halsring, VM-trav på alla skogsvägar, galoppombyten på lös tygel. Alla skogsrundor där det bara var du och jag. Du och jag mot världen, det var allt som någonsin behövdes.
Sättet du gillade att dricka från vattenslangen, hur du var rädd för bitchiga Glitra, hur du dubbelsuckade när man spände upp sadelgjorden.
Trots att jag varit så himla less den närmsta tiden, var varje stund med dig guld värd, du höll modet uppe på mig, och så ofta fick du mig att le med dina spetsade öron och kloka blick.
Alla hästägare säger nog att det inte finns någon så bra som ens häst, men i detta fall är det sant. Jag kan leta i miljoner år och aldrig hitta någon som Seifur.
Så nu tänder jag ljus för dig, min fina, fina häst, och sörjer djupt att jag aldrig kommer komma ut i hagen och se dig igen. Att aldrig få känna den klockrena takten i tölten, inte få känna lukten avsommar-seifur, inte få höra dina låga gnäggningar till dina favorithästar. Jag sörjer för att aldrig få se dig igen, min fina, bästa, förstahäst. Men jag gläds åt alla de underbara minnena vi har skapat.
