can i laugh as much as i've cried?

Ibland känner jag mig så rädd. att jag kommer att lämna världen utan ett spår. Vara som en oläst bok, som bara samlar damm i en bokhylla. Rädd för att jag är en så liten människa, liten och ensam. Världen är så stor, och universum är ännu större. Skulle någon höra mig om jag skrek? Skrek ut all ångest, rädsla, all känsla av utlämning?

Se bara på stjärnorna, som den där stora, vidsträckta stjärnhimlen som gjorde mig sällskap igår. Gigantisk och iskall, dömande och omöjlig.
Man ska alltid sikta mot stjärnorna, men hur gör man när de känns så avlägsna att man inte vågar?