Männsikor

Oftast ogillar jag människor. De är ofta komplicerade, och jag har svårt för gruppbeteendet som kommer på köpet. Jag har alltid haft riktigt svårt att känna mig.. normal.. med andra människor. Det faller sig liksom aldrig naturligt, och jag har svårt att förstå vad folk tycker om mig. Det är den enkla anledningen till att jag gärna drar mig undan, är på egen hand, för mig själv.
Då slipper jag all osäkerhet, från min sida och från andras. Jag slipper ångesten av att inte veta hur man bör bete sig för att vara ett bra sällskap, jag slipper krystat försöka att vara den som andra vill att jag ska vara, för det fungerar ju aldrig i alla fall. Men när jag är själv, då kan jag känna mig så ensam, som om det inte var självvalt, egentligen. Ibland förstår jag inte hur jag själv fungerar. Vart passar jag in?

Trots den lilla känslan av ogillande mot många människor, och ibland mänskligheten i stort, är det ju oerhört faschinerande. Jag skulle aldrig kunna vara erimit, vara långt ifrån människor. Det är oerhört intressant att observera andra, se skillnader mellan deras och mitt beteende, för det kan skilja sig oväntat mycket. Ibland blir jag som förvirrad, av hur människor som kanske har en bakgrund liknande min, tänker och handlar så annorlunda. Det känns så otroligt på något sätt, att det inte skulle finnas fler som mig.

Jag tycker inte om att vara upp i folk hela tiden, men det känns samtidigt fel att vara som jag är, dra mig undan så mycket. Fast egentligen borde det inte kännas fel, för det är ju så jag är. Jag kan (tyvärr) inte förändra mig, tro mig, jag har försökt.

Egentligen bryr jag mig nog inte så mycket om vad andra tycker om mig, jag skulle bara för en gångs skull vilja känna någon slags acceptans mot mig själv.