sarangeun cham nappeuda

Det är så irriterande, så fort man går nånstans i tullinge ser man såklart nån man känner. Inte för at nån känner mig, men ändå.

Störande också att Mandarin är så svårt, jag vill ju liksom kunna lite. Koreanska är lättare, men så oitressant. Det går att sjunga med till, till skillnad från kinesiska..

Så onödigt att ddet skulle ha snöat, vara så kyligt här. Inte blir det bättre av det..

Det känns inte bra att åka tillbaka till dille imorn. Ska allt återgå till normalt, eller vad? Det känns så svårt. Varje minut på planet, kändes det som att jag blev som tommare och tommare. En del som jag liksom lämnade bakom mig där, bland smågatorna, diset, ljusen och livet.

Och så är det komplicerat att jag aldrig vet vart jag har folk. Vilka har jag ens kvar som vänner här? Det är enklare när man inte ska beöva göra stora kraftansträngnigar för at behålla vänner. Det ska väl falla naturligt? Förstår inte riktigt alltid det där.

Jobbigt att min hy är skitdålig, att mitt gula hår är en stor tova, och att kroppen känns kass.

Trist att jag inte vat var jag har mig själv ibland, att man så snabbt tapar styrningen vid vissa tillfällen.

Frustrerande att vakna upp ur bra drömmar, som man ville leva resten av livet i.

Drygt att bra musik alltid blir sönderlyssnad, att vissa låtar har minnen bundna till sig och inte går att ändra.

Och så gillar jag inte att mina vader är skitsnygga, men att låren är som lite, lite för tjocka. Och så hade jag ju gärna haft höga, fina kindben också.

Och så är det helt sjukt fantastiskt hur sexig TOP är i BigBangs Fantastic Baby, och så är det kul att jag har en tidning om K-pop på kinesiska, och att jag köpt skivor, om än för få, med massa bra musik.

Nu ska jag ta hand om den kassa hyn och det trassliga håret, blir väl lite mer spännande inlägg snart.

Jag saknar Shanghai, och mina föräldrar, lite grann sådär.

Gult hår. Damn, jag måste skaffa en locktång. Ibland blir jag  ju snygg.